torsdag 10 februari 2011

Ole hiljaa ja suutele minua. En koskaan unohda sinua.

Finlandssvenska är en av mina favoritdialekter. Det räknas väl egentligen som en minoritetsspråk men ändå. Jag vet att många inte gillar det, eller finska heller för den delen, men jag tycker verkligen om det. Antagligen för att jag har vuxit upp med det. Jag kan inte höra det hårda som andra hör, jag tycker tvärtom att det låter ganska mysigt. Rentav charmigt. Speciellt finlandssvenska.

Jag tänker ganska ofta på att åka till stugan i Kokkola där pappa bodde när han var liten. Jag har själv inte varit där sen jag var 5 år. Men jag minns fortfarande hur det såg ut. Ett tvåvåningshus långt, långt in i skogen med en massa små rum. En gigantisk björk på tomten och tusen hästmyror. Jag vill veta mer om platsen, om byn, om min släkt. Det är tyvärr inte så lätt just nu. Kanske om några år.

Jag vill också se Helsingfors. Kanske hälsa på en gammal vän och prata minnen från när man var sexton år och svor på att vi aldrig skulle lämna den andra ensam. Det är så länge sen nu.


Heinola, Finland winter 9

1 kommentar:

  1. ahh, vad fint. Jag vill ocksa med till Helsingfors Tilop.

    SvaraRadera