När jag var 7 eller 8 år började min mormor läsa Harry Potter och de vises sten högt för mig på kvällarna. Hon läste ungefär halva boken och sen tog jag över själv. Sedan dess har jag varje år ivrigt väntat på nästa boksläpp, till en början de på svenska tills jag i 5:e klass blev tillräckligt bra (tyckte jag i alla fall) för att läsa böckerna på engelska. Då fick man ju läsa den långt föra alla andra! Jag hetsläste hundra efter hundra sidor och höll mig ständigt uppdaterad med Matilda så jag inte skulle ligga så långt efter henne som läste snabbare än mig. Det var även min mormor som tog med mig på bio när den första filmen skulle visas. Jag fullkomligt älskade den och har fortfarande kvar biljetten i min gamla gula kattdagbok. Sedan dess väntade jag nästan lika ivrigt på att filmerna skulle komma ut, även om det var böckerna som var viktigast.
Jag och mina vänner var medlemmar i Harry Potter hemsidor, jag läste allt om skådespelarna och skrev till och med ett brev som aldrig blev skickat till Rupert Grint. Ni kan inte förstå hur kär jag var i honom, eller kanske Ron. Jag minns hur jag varje dag loggade in på hans största fansida för att se om det hade kommit någon ny bild, ny intervju eller gud förbjud kanske information om någon ny eventuell flickvän. Jag ritade bilder och ja, ni förstår grejen. Så här var jag nog i ungefär 2 års tid tills lite mer realistiska pojkvänsmaterial upptäcktes på närmare håll. Inte för att det hände mycket på den fronten ändå. Jag var fortfarande nördig och gänglig och hade nog kunnat gå sönder ibland i skolan om jag inte hade haft så bra vänner som delade mina intressen. Men det är en annan historia.
När jag hade läst ut den sista boken första gången, minns jag att jag tänkte lite såhär: shit, det här var verkligen det sista som någonsin kommer skrivas om Harry Potter och jag kommer aldrig mer få läsa en ny bok, herregud vad ska hända nu. Men juste, det är ju ett antal filmer kvar som jag inte har sett så det finns mer Harry Potter material att upptäcka. Phew jag är räddad.
Om ganska exakt 5 timmar och 40 minuter kommer jag befinna mig högt upp i en biosalong för att börja titta på den absolut sista Harry Potter filmen i serien. Sen finns det verkligen inget mer. Där tar det slut. En 10 år lång era av ständigt nya äventyr avslutas, och jag förstår verkligen alla därute som känner att det här är riktigt jobbigt. Jag känner ju så själv! Någonting som har varit med och format mig som person under hela min uppväxt tar slut, det blir inget mer. Det känns verkligen som att förlora en väldigt nära och kär vän. Så inatt kommer jag nog tyvärr fokusera mer på hur många minuter det är kvar snarare än på handlingen och jag kommer definitivt att gråta åtminstone en liten (ellerhur) skvätt för att tidernas bästa bok- och filmserie nu tar slut för alltid.
Tack J.K. Rowling för din briljans!

Hon är så fantastisk! På fredag är det min tur! Jag har nog läst alla de svenska och engelska böckerna säkert 5-6 gånger om. HP <3
SvaraRadera